Luleå Hockey
Lars ”Osten” Bergström
Peter Jidström
Thor Stöckel
Det är med stor sorg och bedrövelse jag följer Luleå Hockey och de händelser som redovisas om klubben i och av media. En bild som naturligtvis är ensidigt berättad och förmodligen sensationsvinklad men trots allt är det den bild och berättelse jag har och då den enda bild och berättelse jag har att ta ställning till.
”Hockey detta roliga otroliga spännande spel som så många tycker om och så många tycker om…” Så stod det på min blogg tidigare men är nu utbytt till ”Platt fall med piruett.” Det senare mer passande då det just nu verkar vara en förening i fritt fall med en av många förmodad piruett rätt ner i kvalserien, och väl där…
Vi läser i media hur spelare behandlas och bemöts med tystnad och spelare som ”flyr” klubben och spelare som inte längre är välkomna. Visst det är ekonomi och ett spel för att överleva men det är också ett socialt engagemang för både klubben och många av dess anhängare. Man pratar mycket hockey och man har en hel del kunskap under olika kepsar runt om i staden, länet, landet. För Luleå Hockey är en riksangelägenhet med alla de som flytt länet av olika anledningar. För många ett sätt att hålla kontakt med rötterna, och hjärtat finns kvar i klubben och laget man ofta följt från tiden då man hade dubbla skenor under fötterna.
Vi får oss serverat en bild av omöjliga ledare som inte pratar med media och när dom gör det är det undvikande svar på ibland rätt raka frågor. (Jag ska nedan lista ett antal jag vill ha svar på.) Vi retar oss på detta och har bara den mediala bilden och dömer därav. Vi får inga svar från klubben och när det kommer ett uttalande så visar det sig snart att det var inte riktigt så. Eller hörde vi fel? Kommunicerade Luleå Hockey så dåligt att tolkningsmöjligheterna var så stora och missförstånd uppstod ur en självklar sak? Det kan nog vara så i ren rädsla för att inte säga fel eller komma med info som inte är korrekt för dagen.
Vi ser det vi vill se antar jag men nu ser vi också saker vi absolut inte vill se som en följd av detta. Spelare ratas på sätt som för mig inte känns korrekt. Man bemöter spelare med tystnad och påstår att även tystnad ska vara något indikerande. Tystnad är oftast generande och så även denna gång. Oerhört generande för klubben och den som är tystast, Lars ”Osten” Bergström.
Jag är inte dum. Inte i hela huvudet i alla fall. Jag förstår en del av spelets regler och att spelare kommer och spelare går. Jag är långt ifrån insatt i detaljerna även om jag anser mig vara väl så påläst och ganska kunnig i att driva organisationer och grupper framåt. Jag har länge jobbat med försäljning och marknadsföring och lärt mig att ofta lurar man bara kunden en gång. Sen är förtroendekapitalet förbrukat och står ofta kvar med en ilsken röd siffra med ett stort minus framför och den kunden kan man glömma. För han har beslutat att inte ha med dig att göra längre. Men tyst… Det kommer han inte att vara.
Jag tror att det är likadant med hockeyspelare. Dom pratar med varandra långt över klubbgränserna och ”rekar” sinsemellan om var det är ett hyggligt klimat och var man kan finna trivsel och var man blir bra, bättre och bäst bemött. Idag känns det inte som att vi släpper iväg några vältalande ambassadörer för Luleå hockey när dom sitter och väntar på besked men inga får. När dom söker svar men bemöts av tystnad och det enda dom kan ta ställning till är samma info som jag har. Den man finner i media, lokal som på riksnivå.
I min värld pratar man med spelarna, man utvecklar dom unga individuellt. Man ger dom tips och råd och är rak och ärlig. Är du inte bra nog behöver du höra det. Är du bra på vissa saker men behöver förbättra andra kanske du själv inte ser det. Det är ju så kul att vara bra på det man är bra på och dom dåliga sidorna som kanske skulle göra dig till en riktig elitseriespelare dom kommer i andra hand. För att du som junior inte ser och ledarna inte berättar utan bara säger att du är inte bra nog och så tysta leken och killen i fråga förstår ingenting och lämnar Luleå med svansen mellan benen och horn i pannan.
I min värld hjälps man åt för att utvärdera en spelare som kanske inte haft en kanonsäsong och kanske inte är aktuell för ett år till. Man gör detta tillsammans och upprättar en ärlig plan för den närmsta framtiden. Man ger spelaren en chans till utveckling, till förståelse och man skapar en god kontakt och goodwill då förståelsen blir så mycket större.
Luleå Hockey är inte längre den maktfaktor man var då ”Osten” ledde laget till Guld 96. Man är inte längre det attraktiva lag man var då. Man har inte heller dom ekonomiska muskler som dom ”feta fastrarna” har. Dvs dom stora klubbarna som kan köpa vem dom vill bara dom vill ha honom. Man kan inte locka en stjärna med pengar utan måste hitta andra vägar att gå. Känslan jag har idag är att få stjärnspelare vill komma hit och det inte enbart på grund av att man kanske kan få bättre lön på annat håll.
Vi hade en kung hos oss för några år sedan som idag knappast vill återvända på grund av tystnad från klubb och ledning samt att vi idag helt enkelt inte är tillräckligt bra för att som Ni ändå säger, Utmana dom bästa. Stjärnorna vill vara med och vinna, visa upp sig, vara bäst och få en bra plattform att gå vidare ifrån.
Spelet mellan spelare, agenter och klubbar är en värld jag känner väldigt dåligt. Dock tror jag att det inte står Luleå Hockey högst upp på agenternas prio-lista. Där står nog andra klubbar med större ekonomi men framförallt bättre möjligheter till utveckling och annat. Jag kan ha fel men den lilla indikator jag som sitter långt från denna del av hockeyvärlden har är just den att Luleå, nej…
Vad vill jag ska hända då? Några frågor, inte rangordnade på något vis.
- Redovisa målsättningen, totalt och i smått. A-lag, juniorlag osv. Vad är målsättningen? Och NÄR. Det kan ju inte bara finnas en ettårsplan.
- Berätta om ekonomin. Har klubben några pengar? Har vi möjlighet att drömma om en ”Cervenka”? Visst, årsmöte medlemmar osv. men jag vill veta hur det går, bla med ”förskingringen”.
- Omark /Harju pengarna?
- Frallanpengarna? Hur ser avtalet med honom ut. Inte i detalj men får Luleå betalt för honom? Är han förlorad och hur ser det ut? Hyrs han ut, säljs han eller vad händer? Det kan inte vara så svårt att tala om.
- Wallin. Där blir det bara mer frågor så fort någon funderar. Vad gäller? Wallin verkar ha en uppfattning. Vår gode Ost en annan.
- Hur ser dagens spelare på det som skrivs och tycks i media?
- Sitter dom säkra?
- Hur ser tilltänkta spelare på Luleå när dom kontaktas?
Nu ser vi kurirens artikelserie där man behandlar frågor som samarbete med länets div.1 klubbar men finns det andra samarbeten och vad i består dom av. Tänker på alla de spelare som de senaste åren ”knoppat av” från Luleå. Har man kontakt med dessa, har man koll på var dom står idag och finns det möjlighet att dom kommer ”hem”?
Jag minns så väl stoltheten i föreningen då man fick hem Frallan och Fabbe. Då var det klang & jubel och så ska vi jobba osv. Minns också en hockeyförälder som under samma period undrade vad Luleå Hockey höll på med. Vart tog styrdokumentet om egna juniorspelare vägen? Om det där vet jag väldigt lite men minns att man pratade om egna spelare som en stomme spetsad med kompetens utifrån.
Nu skickar man iväg egna produkter (en sanning med modifikation) som Robin Lindqvist, Emil Lundberg, Robin Olsson. Killar med hjärta för klubben får lämna till förmån för i mina ögon likvärdiga spelare från andra, allsvenska klubbar. I vilket syfte? Fler spelare har de senaste åren lämnat klubben och jag vet att några kommer aldrig tillbaka. Vad det beror på står säkert mellan raderna i det jag skriver här och nu.
Luleå Hockey känns som en klubb som inte har koll. Luleå Hockey känns som en klubb som inte har respekt för varken sina spelare eller sin publik. Även som sponsor finns det en del att önska i den frågan. Visst, jag är liten men hjärtat sponsrar nog mer och större än dom flesta.
Kanske är ovanstående en del osammanhängande men det är MIN uppfattning av vad jag ser och hör, läser och förstår. Och jag är inte glad. Jag överväger noga vad jag ska göra och alternativet att hoppa av, på flera sätt, finns. Det finns alternativ men Luleå Hockey är ändå laget i mitt hjärta och jag skulle kunna knyta näven i fickan gilla läget och sakta se på när klubben dör.
Jag vill inte det. Jag vill att klubben ska leva och blomstra. Jag vill uppleva ännu ett guld och jag vill vara med på läktaren i sköna härliga slutspel där man går långt och inte är slagna på förhand och jag vill se stjärnor med namn jag inte kan uttala och jag vill känna att det är MITT lag som kommunicerar raka ärliga budskap som jag kan stå för och som jag är stolt över. Och jag vill se juniorer ta kliv i klubben och se dom gå till NHL och sedan komma hem och stolta avsluta sina karriärer som goda förebilder i Luleå Hockey. Laget i deras hjärtan…
Å det finns så mycket mer jag vill skriva men ni ska väl sätta igång med listan nu…
Vänligen, lagom krävande / Lasse Persson, Bättre Hockey…
https://battrehockey.wordpress.com/
Ps. Alla svar som ni vill ska behandlas med någon form av tystnad kommer med garanti att respekteras. Dock önskar jag svar och förståelse att detta inte är kritik av ondo. Utan av godo från ett Luleå Hockeyhjärta som för tillfället genomlever en liten infarkt. Ds
Read Full Post »
Bättre Hockey 2.0 