Jag skäms, jag är en usel människa. Jag har flutit med strömmen men knappast simmat och jobbat speciellt mycket för det hela. Det slog mig efter matchen mot AIK, där i spelargången, att det sprang brudar, damer, kvinnor, ja hockeylirare om ni så vill, som jag inte kände igen, inte visste vilka dom var. Annat än att dom var spelare från Luleå Hockey/MSSK Pite damhockeylag, och dom var i final och det kändes fint och stort, men vilka var dom?
Herrlaget kan man ju alla spelare med eller utan hjälm så att säga, man behöver inte ens kolla numret på tröjan för att veta vem som driver fram på vänsterkanten. Ofta vet man ju vem som brukar stå eller åka var och hur laget är sammansatt och vilka som, ja ni vet.
Men med damerna? Jag ber om ursäkt men jag har så dålig koll att jag skäms. Och ändå har jag pluggat tröjnummer och ansikten. Men dom snygga bilderna på Luleå Hockeys sida är ju inga fighting-faces in action så att säga. Och när segerrusiga brudar springer runt i shorts och tischa är det inte dom bilder man har i skallen som springer där.
Hur som haver, det finns andra som är bättre än lille jag på det där, och brudarna, dom är bäst, i Sverige.
Nu vann dom guld och det på ett sätt som vi inte är vana vid i Delfinen. Ledning, komfortabel sådan och nästan en defilering in i mål. 3-1 och 4- 1 vart till lugn i kroppen och nästan så man satt lite avslaget och väntade på slutsignalen så man fick explodera i eufori, känslor och jubel över ett så oerhört efterlängtat guld. 20 år sen sist och även om det bara var herrarna då så har vi längtat. Satan vad vi har längtat och nu fick vi det. Eller fick och fick, dom gav det till oss. Vi som säger oss tillhöra fansen som stöttat under hela säsongen och även om jag personligen inte kan räkna upp vare sig namn, nummer eller ett gäng matcher på plats har jag ändå varit med och sponsrat lite, jag har bidragit i insamlingen till de fantastiska 104.000 som Luleåfans samlade in. Jag har sett matcher på TV och så semin mot AIK och nu båda matcherna mot Linköping på plats. Live, som hockey SKA upplevas.
Jag har twittrat uppmaningar om att GÅ PÅ Matchen och jag har jublat och skrikit och älskar bara hela grejen med klacken/fansen som tagit det här laget till sina hockeyhjärtan. Jag ligger efter, men jag är på. Jag lovar.
Nu vart det guld och fest och tyvärr, man kan inte alltid göra vad man vill men jag var med mentalt, jag klickade på bilder, länkar och läste vad som fanns att läsa och jag var glad, lycklig och fan i mig en hel del stolt över vad våra hårda brudar fixat.
Ett SM-Guld.
Och stolt över klacken, fansen. Luleå Fans och Toyne och allt vad dom heter. Jag har en liten bild i skallen som sitter rätt fint. Lille Filip, jag tror han heter så, står på räcket, Toynes tron, och leder klacken medan Toyne, mannen, myten, legenden står mitt i klacken och vinkar som om han stod på räcket. Men nu var det ju Filip (?) som stod där och basade. Kanske är det bara jag som såg det så, att Toyne på nåt vis ledde och hjälpte Filip, kanske var det på ett annat sätt men det var bilden av Luleå Fans. Bilden av den stora människan Toyne som oförtrutet uppmuntrar och hjälper Luleå Hockey såväl som Luleåfans, stora som små.
Tack Toyne, helvete vilket jobb Du gör.
Den där bilden, även om den nu bara är min, är så fin, så bra att man får den där tåren i ögat som man fick vid 1-0. Vi pratade igår om att dom skulle ta ett par skär in från blå innan dom avlossade kanonen. Hon gjorde så idag Mira Jolosuo och 1-0 var ett faktum.
Det där vi saknar från herrarna med att gå på mål, in mot målisen. Det gjorde Michelle Karvinen på ett sätt som Anton Hedman borde ta efter. Att avvakta den där lilla extra tiondelen för att kunna lyfta pucken över benskydd och in i mål.det är klass. Yppersta klass.
Det där jobbet och slitet för att döda tid i BP som nu blev ett mål i värsta kämpaklass, det ser man inte varje dag. Nu bjöd Henriette Sletbak på det och vi tackade, bockade och bugade.
Och när vi bänkat oss för tredje perioden och konstaterat att det här i vanlig Luleå Hockeyordning blir nervöst in på mållinjen slår bygdens dotter Melinda Olsson till med 4-1 och nervöst blir inte så himla nervöst längre. Mer en defilering där vi på läktarna jublade och sjöng om SM-Guldet som skulle komma hem till norr.
Det är här nu. Hemma.
Vi, ja dom, tjerna, damerna, dom hårda brudarna, fixade det åt oss. Man blir glad. Så jäkla glad. Lycklig. Och när vi gick runt där nere på isen bland hjältinnorna efter matchen såg jag bara oerhörd lycka, glädje och kramar och allt som man bara kan drömma om innan man verkligen är där, med ett guld, en medalj, en pokal som visar att bäst, det var vi, ja dom då.
Luleå hockey blev ihop med Piteå, Munksund. Glöm inte det. Många spelare är vad jag förstår kvar från ”den gamla tiden” och är värda det här lika oerhört mycket som vem som helst i laget, men glöm inte ursprunget. Och glöm inte det när vi tittar på länstillhörighet, Piteå och Luleå hör ihop mer än nåt annat, ni vet nog syftningen här.
Nu blev det guld och jag sa till Pelle på NSD att ingen utom han kunde sätta ord på det här. Jag bara famlar och provar mig fram här, bra eller dåligt är inte intressant nu. Det viktiga är att vi, nu fasen är det VI, har ett Guld, ett efterlängtat välförtjänt sådant och fan vad vi är bra.
Fyra namn fick jag ihop, jag fuskade, men ändå. Och jag lovar bot och bättring, för det här var inte sista dammatchen jag var på. Nej nej. Det blir fler, jag lovar. För ett lag som är bäst i Sverige och har snyggaste tröjorna måste man ju bara hänga på.
Fira Guldet som ni är värda nu våra Hårda Brudar så ses vi nästa säsong.
Read Full Post »
Bättre Hockey 2.0 