5 raka matcher utan seger. Bister, kall verklighet paketerad i ett våtkallt filtelände som bara fastnar och hårar av sig. Man blir som inte varm och go utan mest frustrerad, irriterad och förbannad.
Laget, ja Luleå då, inledde fint med bra spel, kul spel till och med och radade upp segrar i en skön rad. Det såg fint ut. Riktigt fint och vi fans och supportrar, om det nu är någon skillnad, var glada och lite stolta. Titta Hockeysverige, vi kan, vad säger ni nu?
Sen hände något, Hockeysätet lutades bakåt en aning. sportdrycken intogs ljummen, klubborna lindades inte med kraft utan med lite mer messmör. Det fuskades helt enkelt. Och när man fuskar i hockey händer fel saker. En fuskande tackling, rent av en alibitackling känns inte som en energikick i kroppen utan den tar mer ont, jävligt mycket mer ont och då när man får läge igen? Ja då fegar man.
Det där skottet som första matcherna gick stolpe in gick stolpe ut, man avvaktade bättre läge vilket ofelbart leder till att back hinner med att motarbeta Dig lite mer och när man då väl skjuter när man sällan ända fram om man ens träffar mot mål.
Sen ska man in på mål också. Och där står det helt plötsligt ett par höghus. Dessa höghus som i matcherna innan var tre äpplen höga rundningsmärken som knappt var värda namnet var nu stora containrar med en smidighet som en gymnast på elitnivå. Den kortaste klubban av dom alla hade nu en räckvidd värdig en Chara nyss kommer ur ett av många pass på sträckbänken.
Det blir kort sagt jävligt svårt att leverera.
Och var sitter då allt det här?
Ja inte handlar det om att man helt plötsligt inte kan. Kunskapen sitter kvar, jag lovar. Kolla random träning bara. Schmack, i kryllan, vips så är backen och ber Greppa om en korv.
Det sitter i huvudet så klart. Där inne, under hjälmen sitter nån liten fan och gnager oro som fan och lämnar efter sig sår efter sår efter sår på självförtroendet.
Du kan inte, Du är rädd, Du kan inte, Du är rädd…
Fega killar får inte kyssa vackra brudar aller vad det nu heter. Tänk lite så. Med feghet scorar man inte på något vis. Det gäller att gå all in så att säga. Stäng krogen, stäng matchen, gå hela vägen och se till att den lille gnagaren under hjälmen får svälta och istället bli en ståndaktig krigare som får stå och scora kväll efter kväll efter kväll.
Typ…
Och hur går tankarna nu när Linköping kommer på besök? 5-0, 3-0 Vi har 2-3, 1-2… Helvete. Kolla laguppställningen. Dom har namn, dom har krigare, dom har en målvakt. Helvete vad dom är bra…! Fint, tänk så och skicka trean inslagen i ett rött paket med vita snören. Ge dom den bara. Ni har ju gett upp.
Nej. Så får det inte vara. VI på läktaren och en del (?) i TV-soffan har inte gett upp även om det KÄNNS tungt i hjärtesucken så vill vi inte ge upp. PÅ något vis. Vi vill vinna, känna segerns sötma och blicka uppåt i tabellen, lite längtansfullt istället för som nu med avund och fruktan om vad som kommer underifrån. Vi ser ett gigantiskt avstånd på 10 poäng upp till HV och ett smörappertunt avstånd på 10 poäng ner till Färjestad.
Nu är det fan dags att skippa alibiskiten, ta i för Coop och era fans. Ta i så det smäller i kropp och sarg, ta i så energin blir positiv och självladdande, elektrifierad. Ta i så publiken kommer tillbaka och tillsammans med er skapar magi.
Hur svårt kan det va?
8-0 mot Leksand.
2-1 mot HV
4-1 mot Modo
3-2 mot Färjestad
3-1 mot Örebro
Ni ser, ni kan. Bort från sarghörnen och in framför mål bara, det är där, mitt i smeten som skönheterna finns, det är där det scoras.
Read Full Post »