Klara för semifinal och målet är på något vis nått. Inte så att det är en mättnadskänsla (jo den har man ju alltid) men för mig i alla fall ett bra mål och att nå dit känns jävligt fint. Man är en av dom 4 bästa och har chansen att ta sig till final och visa att man är att räkna med.
Kvarten mot Djurgården sitter så klart i och det med rätta. Känslor, media, fighten i varenda match osv. Allt var ju nästan regisserat för att blir så bra och spännande som möjligt. Det måste nog även random Djurgårdare hålla med om. Upplösningen backar dom nog förståeligt på. Inte samma spänning den här gången och inte heller samma miserabla ras som mot AIK säsongen innan.
Nu dessutom betydligt bättre rustade inför nästa strid. Minns mot Voldemorts mannar där Luleå ändå var med men hade tillnamnet plåster istället för hockey. Det var ont på varenda liten detalj på kroppen på dom flesta och även om Janne Niinimaa regerade så spelade han på i princip ett ben. Det kändes nästan som en befrielse där och då med den sortin, för jag tror inte så många hade kunnat ge ett riktigt motstånd.
Där och då. Annat nu som sagt. Fystränaroraklet Petter Pettersson skillnaden nu mot då på många sätt. Man äter bättre, tränar mer indivduellt anpassat är mer smidiga och har bättre fysik helt enkelt vilket gör att man pallar mer på alla sätt och vis. Visst har man tränat liknade tidigare år men nu, mer uttalat och säkerligen under mer kontrollerade former känns inte semifinalen förlorad på förhand.
Färjestad. Ärkefienden från förr. Mitt eget lilla intetyckaom-objekt. Gnällandets moder, slå-sönder-motståndarnas fader men också laget med respekten, kunnandet och så dom där väggarna allt sitter i. Det verkar sitta något i dom och man gnuggar förmodligen juniorerna mot gamla nötta tegelpannor för att få in den där speciella Färjestadsnånting i dom. Respekt som sagt men absolut inte för mycket respekt. Det går att slå dom, det måste man tro på. Vi är inte rädda.
Siffrorna under säsongen kanske inte är dom snyggaste mot Färjestad men dom är historia nu. Även om känslan är Ojojoj så är det nya Ojojoj som gäller. Vi såg på Modo att det går, det är bara att göra det lite mer än dom gjorde och jag är personligen både överraskad och besviken på Modo. Dom var både bättre och sämre än jag trodde. Även om dom nu var enda lag tillsammans med AIK som jag lyckades tippa rätt i tabellen var dom inte så bra som jag trodde. Mest surspel, gnäll och gnet. Men ändå mot Färjestad i kvarten ett bättre spel än under säsongen och inte den munsbit som kanske många trodde. Det går alltså.
Känslan min är nöjd så långt. Nu är det inte misär om man missar, man får inte det hån, spott och spe man fått om det nu skitit sig mot Frölunda. Det är mer ok att åka i semin och det mot ett i serien bättre placerat lag dessutom och… inte minst, mot erkänt bra och svårspelade Färjestad som dessutom har hemmaplansfördel.
Nöjd, ja. Men därmed inte sagt att jag inte vill ha, eller tror på mer. Jag tror Luleå kan skrälla lite. För det är vad det handlar om, vad andra än säger. Färjestad har favvokostymen på sig. Inte snack om annat och kan Luleå hugga första eller andra bortamatchen är mycket vunnet. Hemma räknar jag med segrar varje gång och varför inte tro på sitt lag?
Jag tror så pass att jag ser Luleå i en final. Och jag skulle inte trilla av pinnen i pur förvåning om det i så fall blir mot Linköping. Dom har något obestämbart, kanske är det Me(r)lin som trollar fram vinnarmentalitet istället för loserdito…?
Men nu först några dagars vila, kontemplation, tid för eftertanke, linda om klubborna och sånt. Sen, på fredag sätter det igång. Vänta på Du bara, men håll inte andan under tiden…
Bättre Hockey 2.0 